pianot

Olyckor är intressanta. Man mår alltid dåligt av dem, även om man inte gjort illa sig.
Jag var nyss med i en olycka, min första trafikolycka faktiskt. Fast den mildare sorten då det bara var jag som var med i den. Heh...
Jag skulle till jobbet och kände direkt redan på min gata att det var ganska halt ute.
Missbedömning.
Det är JÄVLIGT halt ute!
Vid stora korsningen i kallhäll så kom jag inte så mycket längre till jobbet. Moppen slirade till finfint och poff så låg jag på marken efter att ha glidit en bit tillsammans med min Naked 007.
Jag hamnade i chocktillstånd (är fortfarande i chocktillstånd då jag sitter och spänner hela kroppen, känner obehag, skakar och gråter oavbrutet) och fick en ganska ordentlig smäll på låret. Blir nog ett fint blåmärke.
Mamma kom och hämtade mig och moppen ställdes åt sidan.
Så, kära vänner, ser ni en moppe i kallhäll: LÅT DEN STÅ DÄR! DEN ÄR MIN!

Fast jag tänker då inte köra en meter till i år...